Hovings malmgård – historien

Hovings malmgård började som en affärsidé. Carl Gustaf Hoving var en kaxig färgare. Han hade ännu inte fyllt 30 när han år 1770 lät bygga sig en ståtlig malmgård vid Danvikstull som bostad och färgeri.

Runt Hammarby sjö låg färgerierna tätt. Unge Hoving gav sig in i branschen och lät också uppföra en kvarn uppe på Danviksklippan där han malde färgämnen till sina tyger. Per Anders Fogelström beskriver honom i romanen ”Vävarnas barn” som en ”framfusig pojkvasker” som kaxigt tog upp konkurrensen med de andra textilindustrierna runt sjön.

Malmgården ritades i klassicistisk stil av en arkitekt i ropet – Casper Christian Friese. En malmgård på den här tiden betecknade egentligen de herrgårdsliknande sommarnöjen som adel och rika borgare skaffade sig ute på de lantliga malmarna, långt utanför Gamla stans larmande och stinkande gränder. I malmgårdarnas trädgård odlade man grönsaker, frukt och bär till det egna hushållet.

Hovings malmgård är udda som malmgård i sammanhanget eftersom den rymde både ett färgeri och en bostad, samt med en stor trädgård för odling. I paradvåningen på andra våningen bodde Hoving själv, och på nedervåningen och i hus nere vid vattnet var färgeriet igång. Tygerna hängdes till tork uppe på malmgårdens vind.

Färgning av blått garn. Bilden hämtad ur boken ”Den blå handen”. Stockholms färgare 1650–1900” av Eva Bergström.

Etnologen Eva Bergström har beskrivit livet kring Hammarby sjös textilindustrier i sin bok ”Den blå handen”:

”Både ylle-, klädes- och silkesfärgare arbetade i Danviken och utnyttjade Hammarby sjö. Klädes- och yllemanufakturister hade också sina verkstäder där. Det måste ha varit ett intensivt ”textilt” liv med alla vuxna yrkesspecialister vid sina särskilda redskap, barnen i ullhanteringen, frakt av råmaterial och färdigt tyg fram och åter och inte minst färgarnas ångande verksamhet. Lukten av sparad urin för tvätt och färgberedning, av jäsande kypar, våt ull och vått kläde måste ha präglat många gårdar liksom arbetsredskapens speciella ljud – slamret från vävstolarna, mullret från en och annan stenfylld mangel, stampet från hästvalken och när vinden tog i också knirret från den hovingska väderkvarnen som malde färgstoft.”

Vy över Danvikstull innan kanalen mellan Hammarby sjö och Saltsjön grävdes på 1920-talet. Målning 1892 av okänd konstnär. Uppe på Danviksklippan står Hovings färgkvarn. Den revs 1903. Bild: Privat

I mitten av 1800-talet kom en ny företagsam herre in i bilden, nämligen Lars Johan Hierta, känd som Aftonbladets grundare, radikal politiker, företagare och riskkapitalist. Under sitt liv startade han cirka 80 företag. Ett av dem var Liljeholmens stearinfabrik, som först låg vid Liljeholmen, men som Hierta kring 1840 flyttade till Hovings gamla tomt vid Danvikstull.

Lars Johan Hierta tog uppfinningen stearinljus till Sverige och grundade Liljeholmens stearinfabrik år 1839. Porträttet (här beskuret) förvaras hos Stadsmuseets magasin i Stockholm.

Runt malmgården utvecklades stearinfabriken till en av Södermalms största arbetsplatser, och i malmgården bodde Hierta och hans familj om somrarna under 1840-talet, tills Hierta köpte Barnängens fabrik och herrgård och flyttade dit.

Malmgården blev då tjänstebostad för stearinfabrikens högre chefer och ”herrgården” i det brukssamhälle som växte fram kring företaget. Det var en förtätad industrimiljö, med fabrik och arbetarbostäder på var sin sida om ”bruksgatan” Danviksgatan, som inte längre finns.

Hovings malmgård och Liljeholmens stearinfabrik på 1930-talet. Längst bort i bild mot Fåfängan syns arbetarbostäderna. Mellan bostäderna och fabriken gick Danviksgatan, som då var utfarten mot Nacka och Värmdö. Foto: Liljeholmens stearinfabriks arkiv

År 1917 tog Hiertas ättling Harald Nordenson över som chef och malmgården var tjänstebostad för familjen i över 50 år. Från de åren finns ett rikt material om hur livet levdes i malmgården i vardag och fest. I Hiertasläktens arkiv förvaras bland annat några av de middagsböcker som Haralds hustru Clare förde med gästlistor, bordsdukningar och menyer. Vid malmgårdens middagsbord har kända skådespelare, författare, politiker, företagsledare, forskare, journalister dinerat.

Ett exempel ur Clare Nordensons middagsböcker – en middag på malmgården den 23 maj 1944. Vid bordet bl a Gösta Bagge, Högerpartiets ledare och statsråd i samlingsregeringen under kriget, Dramatenchefen Pauline Brunius, Nobelpristagaren The Svedberg, SF-chefen Harald Molander, Dramatenskådespelaren Ivar Kåge och författaren Hjalmar Gullberg.

Kring 1970 flyttade Liljeholmens stearinfabrik till Oskarshamn (där den fortfarande är igång som världens största stearinfabrik). Stockholms stad köpte malmgården och tomten. Trots protester, med Per Anders Fogelström i spetsen, revs fabriken. Familjen Nordenson valde att flytta från malmgården, som staden lät stå öde och förfalla i flera år, tills staden till slut gjorde en enklare upprustning för att kunna hyra ut den till kontor.

Per Anders Fogelström slogs för att Liljeholmens stearinfabriks fabrikslokaler skulle bevaras och Hovings malmgård bli en hemgård för Sofiaborna. Foto: Herbert Lindgren 1961, Stockholms stadsmuseum

I vår tid börjar den sorgliga delen av malmgårdshistorien. Det började bra, trodde man, eftersom staden pekade ut Hovings malmgård som kulturreservat. År 1996 beslutade Stockholms stad att Hovings malmgård och dess omgivande trädgård har synnerligen högt kulturhistoriskt värde, betecknat med Q i detaljplanen, vilket är den högsta kulturmärkningen. Huset får varken rivas, förfalla eller förvanskas och tomten inte bebyggas.

Ett utsnitt av den detaljplan som staden antog 1996 och som märker ut Hovings malmgård med orange färg, som betyder ”kulturreservat” och ett stort Q på byggnaden (q2 står för bestämmelserna att man inte får riva eller förvanska)

Men staden sålde malmgården och köparen hoppades kunna bebygga tomten. Det var byggbolaget Einar Mattsson, EM, som år 2000 köpte malmgården med tomträtt till den omgivande tomten, d v s hela kulturreservatet. Staden ställde i utsikt att EM kunde få bygga bostäder på tomten, men det blev inte av, eftersom bygge inte tillåts i kulturreservatet. EM har under åren återkommit med propåer om att få bygga, men fått nej av staden. Snart följde flera års förfall.

Kring år 2015 ställde EM malmgården tom och lät den förfalla ytterligare, tills staden år 2019 krävde att EM stoppar förfallet och rustar huset. EM gjorde då en nödvändig grundförstärkning och ska också renovera fasad, fönster och tak.

EM ger inte upp försöken att få bygga i kulturreservatet och återkom i mars 2021 med en ansökan om att få bygga ett äldreboende med vårdboende (90 platser) och omsorgsboende (30 lägenheter) för Judiska församlingen, där malmgården skulle ingå som en del och största delen av tomten exploateras. Staden arbetar nu med förslaget.

Einar Mattsson, EM, vill bygga ett vårdboende på större delen av tomten (de röda taken). I söder mot Hammarby sjö föreslås trevåningshus. Uppemot Tegelviksgatan växer husen upp till sju våningar. Malmgårdsbyggnaden ”försvinner” bakom de nya husen eller som skönhetsrådet skriver: Malmgården reduceras ”till en gårdsbyggnad i ett nytt stadskvarter. Kulturreservatets intentioner skulle då helt frångås och en unik Stockholmsmiljö irreversibelt förloras”. (Bilden visar EM:s egen modell.)

Alla antikvariska experter som har undersökt huset och trädgården är eniga om att Hovings malmgård och trädgård är en unik stockholmsmiljö. Paradvåningen, med samma rumslösning som på Hovings tid och bevarade 1700-talsdetaljer, vittnar om en 250-årig byggnadstradition. I EM:s byggförslag skulle gångbroar bryta in på två ställen i malmgårdens fasad på andra våningen – ett djupt ingrepp i det kulturklassade huset.

Antikvarierna lyfter också fram att en viktig del av det kulturhistoriska värdet ligger i den öppna trädgården och trädgårdens samband med Åsöbergets kulturreservat via det tidigare arbetarbostadshuset ”Gröna gården” och Fåfängan.

Det gröna stråket håller ihop Hovings malmgård med Åsöbergets kulturreservat och Gröna gården. En fortsättning på promenaden utmed Norra Hammarbyhamnen. Eftersom stråket går utmed platser som har viktiga roller i Per Anders Fogelströms Stad-romaner föreslår vi att stråket i upprustat skick får namnet ”Fogelströms stråk”.

Hovings malmgård är dessutom unik eftersom den har sin öppna trädgård kvar, om än i dåligt skick. Hela miljön är ett värdefullt kulturhistoriskt minne som visar hur malmgårdarna var tänkta att fungera, och som kan ha en användning som passar i vår tid. I trädgården på husets norra sida växer bland annat gamla fruktträd och en statligt skyddad ek. (Du kan läsa mer om trädgården och dess historia under Trädgården)

Skönhetsrådet har yttrat sig mot EM:s byggförslag i ett ovanligt tidigt skede (23 februari 2022) och anser att planarbetet ska avbrytas. Rådet skriver bland annat att ”planarbetet inte kan drivas vidare utan att viktiga kultur-, stads- och parkmiljövärden spolieras”. Man pekar på att malmgården och dess trädgård är en ”unik Stockholmsmiljö” som skulle gå förlorad för alltid, och att miljön är ”särskilt intressant eftersom den än i denna dag är förhållandevis oberörd av den stora stadsutveckling som skett runt omkring”.

Hovings malmgård sorlar av gångna tiders röster. Huset och trädgården berättar om industrihistoria, företagshistoria, personhistoria, politisk historia, presshistoria, ljushistoria, brukshistoria, arbetarhistoria, trädgårdshistoria, ja, till och med måltidshistoria.

Upprustad och med trädgården öppen för allmänheten kan Hovings malmgård bli en grön oas och en rik och bildande kulturmiljö för söderborna och alla stockholmare. Själva malmgården skulle till exempel kunna rymma festvåning, restaurang, mötes- och föreningslokaler, museum, kafé. Här finns rika möjligheter att skapa en livaktig, intressant och trivsam hembygdsmiljö för alla som bor och kommer att bo på det alltmer förtätade östra Södermalm.

Du kan läsa mer om vår vision för trädgården under rubriken Trädgården